texten.org

Wikipedias framtid är en intressant diagnostisk fråga – om vi kan hitta rätt sätt att formulera en förutsägelse. Det räcker inte med att fråga något i stil med:

(i) Kommer Wikipedia finnas kvar om 10 år?

Vad det skulle innebära att ”finnas kvar” är alldeles för otydligt och svårbedömt. Det vi kan se på istället är kanske nättrafiken och se om trafiken till Wikipedia minskar eller ökar. En radikal förutsägelse skulle vara något i stil med:

(ii) Internettrafiken till Wikipedia kommer att vara minst 50 procent lägre 31.12 2035 än den är idag.

Det skulle i så fall innebär att Wikipedia inte längre fyller samma funktion, eller i alla fall inte på samma sätt som tidigare. Sedan kan vi också spekulera kring trafikens natur:

(iii) Mer än 75% av trafiken till Wikipedia kommer att bestå av olika AI-agenter eller botar 31.12 2035.

I det scenariot har Wikipedia förvandlats till ett delat datalager där agenter och människor kan hjälpas åt att redigera, dokumentera och rätta vår delade kunskap. Det är ett intressant perspektiv, på många sätt – inte minst eftersom det tycks svara mot ett framtida behov: en ofta uppdaterad datakälla med encyklopedisk bredd.

Tanken är inte ny – den fanns ju redan i tanken på ett ”newspaper of record” – tanken att det måste finnas institutioner i samhället som dokumenterar det som sker på ett sätt som vi kan gå tillbaka till, analysera och arbeta med. Därtill skulle wikipedianerna kunna automatiseras, men bara om man såg till att inte försöka skapa agenter utan åsikter – det viktigaste blir nog att bygga ett system som är djupt fokuserat på konflikt och förhandling om hur det resulterande ”dokumentet” skall se ut.

En agonistisk encyklopedi, alltså, ständigt dokumenterandes världen.

Behöver man ett enda ”record”, ett dokument? Eller kan vi tänka oss en Wikipedia som påminner om Borges trädgård med stigar som förgrenar sig? Värdet i en gemensam referensram betonas gärna i diskussioner om demokrati och information, men kanske skulle det finnas ett värde i att ha ett mindre antal skildringar av verkligheten? Inte en referensram utan 3? 4? Dessa skulle då möjliggöra Rawls ”reasonable disagreements” och tvinga oss att välja, och utöva vårt omdöme.

Här finns en intressant fråga – hur många sanningar skulle behövas på en sådan marknad? Hur varierad och differentierad är efterfrågan på sanningar? Den är inte oändlig – var och en söker inte sin egen sanning – och den är inte monopolistisk – vi söker inte en enda sanning (om vi ska vara ärliga). Kanske är marknaden för sanningar ett naturligt oligopol? Då är det vi kallar polarisering endast en reflektion av denna naturliga marknad!

En wikipedia som ett lager med 3-4 sanningar som ständigt uppdateras samtidigt med att världen dokumenteras, alltså.

En fråga som omedelbart uppkommer är frågan om hur vi ska bestämma vilka sanningar som får vara med. Om misstanken att det inte finns ett behov av ett oändligt antal sanningar är sann så skulle det kunna leda till att vi inte behöver besluta oss — dessa sanningar kommer naturligt att utkristallisera sig: de kan exempelvis produceras av diskussionssidorna på Wikipedia. När det blir tydligt att det finns två konsistenta perspektiv så kan artikeln naturligt delas upp i två, exempelvis.

Om man inte tror det, så kanske man istället kan tänka sig att vi modellerar sanningar som något som tar upp ett begränsat epistemologiskt spektrum. Då måste man hitta sanningsallokeringsmekanismer och formellt beslut om olika sanningar som skall inkluderas i en framtida Wikipedia.

Auktioner – som för radiospektrum – är en idé, men om man inte vill allokera sanningsutrymme på basis av finansiella resurser, kanske man istället kan ha omröstningar eller minimikrav på antal personer som omfamnar en ny sanning?

Här kan man lätt invända att det låter helt vansinnigt, men det som är vansinnigt är nog att förvänta sig att vi kommer – som civilisation – att återvända till en enda sanning och en enda referensram. Hur skulle det ens ske? Jag tror att det hoppet rymmer en mängd villfarelser — civilisationer går igenom något liknande Kardashevfaser även när det gäller information, och ju mer avancerade civilisationer blir, desto mer fragmenterat epistemologiskt spektrum kommer de att uppvisa även i sitt offentliga samtal. Kanske något i denna stil:

Typ I civilisationer har en sanning som kontrolleras av en elit.

Typ II civilisationer har oligopolistiska sanningsmarknader med flera sanningar som drivs av ett fåtal eliter.

Typ III civilisationer har skiftat till ett rent aspektseende när det gäller sanningen och accepterar att sanningen är summan av aspekterna – utan eliter.

Det vi upplever när vi talar om polarisering och demokratins sönderfall är då egentligen växtvärken från typ I till typ II. Det i sig är en intressant tanke – och antyder att viljan att återvända till typ I knappast är en försvarbar hållning.

Att acceptera en oligopolistisk sanningsstruktur är inte detsamma som att acceptera en nihilistisk relativism – det är i stället att acceptera att det finns ankharar – duckrabbits – i våra världsbilder.

Övergången till en post-elitistisk epistemologi är svårare att teckna just nu.