texten.org

Det känns som ett tecken i tiden att intresset för lyckoforskning har stannat av. Kanske letar vi inte längre efter lycka, utan efter något annat – mening, närvaro, utmaningar. Det vore ett hälsotecken; jag misstänker att det bara är kulturer stadda i förfall som söker lycka — det är en sorts stagnationstecken. Var det inte Nietzsche som sade att lycka, det är det bara engelsmännen som söker?

Konsekvenserna av detta är dock långtgående. En kultur som inte längre söker lyckan överger kanske också den utilitarismens logik som hänger upp sig på nytta; lycka och nytta är närmare besläktade än man tror, de är värden utanför oss som man tror att man kan maximera, medan livets värden är mer en fråga om kombinationer. Den som lägger ett pussel eller spelar patiens vill inte ha så många pusselbitar eller kort som möjligt, utan rätt kort. Metainvändningen att det då är den nyttofunktion man maximerar blir meningslös när man inte kan förutsäga vilket pussel någon lägger, och vilka bitar de saknar. Visst: de kanske till och med upplever lycka när pusslet är lagt, men det ger dig inga verktyg för att förstå eller förutsäga deras handlingar.

Nyttobegreppets värde ligger i att det har en prediktiv effekt – utan denna blir det bara en sorts märkligt färgbegrepp.