texten.org

Kharmides är en märklig dialog, och läsningarna kring den är många. En av de mest tänkvärda är Jesper Svenbros uttolkning av dialogen som en sorts meditation över läsningen själv, över texten och skriften. Själv fastnar jag ofta på hur starkt våldet och begäret slår igenom i texten – Sokrates återvänder från ett blodigt slag i början av dialogen, Kharmides tecknas som en erotisk gestalt som dignar under allas begär, och i slutet finns ett dialogskifte där Kharmides säger sig villigt att ta till våld för att lära sig det botemedel mot hans huvudvärk som Sokrates säger sig ha fått från Trakien.

Det har noterats, jag tror det var av Nietzsche, att ett sätt att läsa Platon är som den sista stora indiska filosofen, snarare än den första grekiska. Begär, våld och besinning ser onekligen ut som en indisk triad, och omöjligheten att hitta till sofrosyne eller besinningen i skuggan av våldet och begäret, dialogens misslyckande, är kanske själva poängen. Dialogen kan läsas som ett negativ, en teckning av sofrosyne som frånvarande i den kontext som dialogen utspelar sig i där krig, våld, begär och eros dominerar.¹

Dialogen upplevs ofta som frustrerande, slängig och fylld av en sorts ilska, inte minst från Kritias, och det kanske är en annan av poängerna med den. Vi vet att hans framtida öde är att bli en av de trettio, och Platon visste det när han skrev: avsaknaden av sofrosyne, oförmågan att greppa vad besinningen är, är uppenbar.

Det finns också något mänskligt i definitionerna som misslyckas: den långsamhet eller återhållsamhet som Kharmides först föreslår eller Kritias fokus på att sköta sitt — det är nästan rätt. Den som besinnar sig kan upplevas som långsam och fokuserad på sitt – men det är något annat som egentligen motiverar besinningen, den är inte inåtriktad, utan engagerar sig på ett visst sätt med omvärlden.

Besinning är besinning i relation till vår verklighet, inte ett undandragande.

1. Inte en unik insikt – flera kommentatorer, som Marina McCoy har påpekat detta. ↩